När Maud drabbades av sin sjukdom arbetade hon som byggprojektledare i Värmlandsregionen och var involverad i flera byggprojekt där tillgänglighetsfrågor stod i fokus. Det var ett bra och roligt jobb för Maud, men nu har hon varit sjukskriven i flera år. Sjukdomen gör henne svagare och hon blir snabbt utmattad även av små ansträngningar. Inverkan på hennes liv har varit enorm sedan sjukdomen bröt ut och den påverkar hela familjen på olika sätt.

”Under pandemin var min dotter tvungen att flytta hemifrån och klara sig på egen hand under sitt sista år på gymnasiet”, säger Maud. ”På grund av mina mediciner hade vaccinet ingen effekt på mig. Smittorisken i skolan var för stor, och vi ville inte att hon skulle behöva leva med oron och skuldkänslorna över att smitta mig.”

Mauds man arbetade hemifrån under hela pandemin, hennes dotter klarade skolan utmärkt och familjen undgick covid under de första åren när smittan var som mest aggressiv. Men även om de lyckades undvika covid var det en svår period då Mauds myosit förvärrades och hon samtidigt var tvungen att se upp för onödiga kontakter i samhället.

”Jag mådde inte bra, men samtidigt var det viktigt att kunna sörja det som hade hänt mig”, säger Maud. ”Men i slutändan måste man hitta något som motiverar en och ger en en anledning att stiga upp på morgonen – det är så lätt att bli stillasittande inomhus...”

Kameran och naturen kom Maud till undsättning. När hon fyllde 50 år fick hon en kamera i present av sin man och dotter, och hon började ge sig ut på fotoutflykter. Hon skapade ett Instagram-konto (@vernadotter) och plötsligt började hon återigen interagera och få respons från andra människor.

”Det var viktigt att skapa ett sammanhang och hitta något som gör en glad”, säger hon. ”Folkhälsan är viktig och naturen har en helande verkan, och därför är det extra viktigt för oss på Decrepit att komma ut!”

Maud gav sig ut i naturen på lättare stigar med sin Permobil X850 och en kamera och började känna sig levande igen.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få se det här igen...”
Nästa stora förändring för henne inträffade när Fritidsbanken i Karlstad införskaffade två Zoom Uphill, terränggående elrullstolar som klarar även tuffare naturförhållanden, för utlåning.

”Först provade jag Zoom försiktigt på egen hand, men redan andra gången tog jag med en vän med MS på en utflykt ut i naturen”, säger Maud.

Vännen var precis lika glad som Maud över den nyvunna friheten och över att kunna ta sig ut i naturen trots några decimeter oplogad, lös snö och ett väder som skulle ha gjort det omöjligt med en vanlig manuell rullstol. De körde längs de upplysta stigarna ner till sjön och drack en kopp kaffe.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva skogen och snön så här igen!”, utbrast vännen under kaffepausen.

En skogspromenad med kaffe känns som en ganska vanlig helgutflykt som vem som helst kan göra, men för Maud hade det tidigare varit omöjligt. Tack vare Fritidsbanken öppnades dörrarna till en natur som hon hade saknat så länge.

"Innan jag blev sjuk var jag väldigt aktiv i friluftslivet, både sommar och vinter. Jag har levt i snön under bergsvandringar och varit ledare i Friluftsföreningen. Segling, skidåkning, sjöar och snö var det som definierade mig”, säger Maud. ”Men rullstolar och vinter är tufft. Sedan jag blev sjuk har jag mestadels förbannat den snö som jag älskade så mycket förr.”

När Fritidsbanken i Karlstad fick tillgång till två Zoom-skidor som de kunde låna ut gratis under några månader, ersattes irritationen över den hårda snön av glädje – äntligen lös snö!

”Jag känner livet i kroppen på ett sätt som jag verkligen har saknat”, utbrister Maud.

Nu hoppas Maud att Fritidsbanken i Karlstad väljer att införskaffa två Zoom-enheter permanent, efter den första framgångsrika testperioden.

”Jag önskar att kommuner runt om i Sverige skulle besluta att skaffa två Zoom-fordon där det finns Fritidsbanker, så att man kan ge sig ut tillsammans på lika villkor”, hoppas Maud. ”Det är viktigt att ha en annan rullstolsanvändare med sig som man kan dela upplevelsen med.”

Men tyvärr uppfylls inte alltid Mauds förhoppningar om lika möjligheter för alla att ta sig ut i naturen. Under en av sina utflykter i naturen stötte hon på en gångbro som inte var tillräckligt bred. Det fanns plats för ytterligare en planka i konstruktionen, men av någon anledning hade den inte satts dit. När Maud kontaktade kommunen hänvisades hon till en av kommunens tillgänglighetsanpassade vandringsleder och fick veta att gångbron var byggd för dem som vill ta sig ut i tuffare, orörd terräng.

”Men jag VILL ge mig ut i tuffare, orörd terräng”, utbrister Maud. ”Borde jag inte få göra det om jag kan, så länge gångbron har ytterligare en planka?”

I det här fallet var det inte Mauds rörelsehinder som utgjorde ett hinder, utan en konstruktion som hade blivit ett hinder för Maud. Gångbron är en tillgänglighetsanpassning för fotgängare, och med en extra planka skulle den ha varit tillgänglig även för personer med funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera att det inte är naturen, utan människans tänkande, som sätter stopp och sätter gränser.

”Jag fick tips om platser som var anpassade för tillgänglighet, men min längtan efter tuffare skogar och natur dog inte med sjukdomen – den blir bara starkare och mer smärtsam ju längre tiden går”, säger Maud. ”Och med Zoom KAN jag ta mig dit jag vill, om det inte finns några andra begränsningar...”

Detta var ett exempel på en begränsning som Maud stötte på, men överlag är hon glad över de nya möjligheter som terrängrullstolen har gett henne.

Att bli behandlad som en cool tjej
Att kunna vistas i olika miljöer utan att känna sig begränsad är också viktigt för den psykiska hälsan.

”Min psykiska hälsa blir bättre. Bara för att jag numera behöver en rullstol betyder det inte att min längtan efter naturen har försvunnit”, säger Maud. ”Tvärtom påminns jag smärtsamt om förlusten när jag ser och hör talas om mina vänner som fortfarande kan gå på expeditioner. Den riktiga naturen saknas i mitt liv.”

”Naturen är den bästa medicinen!”, fortsätter hon entusiastiskt. ”Vi som använder rullstol har alla upplevt begränsningar på otroligt många olika sätt. Zoomen undanröjer många hinder och gör det möjligt för oss att uppleva den helande naturen på mer lika villkor som fotgängare.”

Maud upplever också ofta att folk inte vet hur de ska bete sig när hon kommer i sin vanliga rullstol.

”Folk vet inte vart de ska titta eller ser bekymrade ut när man kommer med en rullstol eller en elrullstol”, säger Maud. ”I Sverige har folk ofta en märklig inställning till dem som sitter i rullstol.”

När Maud åkte runt med Zoom kände hon inte så. Istället för att möta undvikande blickar blev hon stoppad för att hon var så cool.

”Jag, en 52-årig kvinna med en sliten rullstol, har blivit stoppad av 25-åriga killar som tycker att den ser supercool ut och har frågat var man kan köpa den”, säger Maud. "Det är lite annorlunda jämfört med när jag träffar folk i min vanliga, större rullstol. Då vänder folk bort blicken, eller ännu värre, ger mig den där obehagliga, medlidsamma blicken som är så otrevlig. Herregud, jag har ju bara svårt att gå! När jag kommer med Zoom vänder folk sig om och hejar istället med ett leende! Det känns bättre.”

Hon anser också att dagens samhälle inte gör vad det kan, inte ens inom rimliga gränser, för att underlätta för personer med funktionsnedsättning.

”Sverige har undertecknat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning... Och nästan alla kommer att få någon form av funktionsnedsättning om de lever och blir äldre...”, funderar Maud högt. ”Då måste vi också ha möjlighet att ta hänsyn till detta och anpassa oss därefter.”

Maud framför en rad argument för varför naturen måste göras tillgänglig för alla, och det råder ingen tvekan om att hon upplevde en stor, positiv förändring i sitt liv när hon fick större möjlighet att ge sig ut i mer krävande natur. Och det råder ingen tvekan om att hon brinner för att återigen kunna utmana sig själv med nya äventyr, efter den tuffa utflykten till Hindens rev som hon gjorde i våras.

En tonårsdröm blir plötsligt verklighet – ”Jag klarade det!”
Som tonåring seglade Maud ofta med sin familj på Vänern. Familjen begav sig ner till den södra delen av sjön och passerade ibland den långa landtungan Hindens rev, som sträcker sig cirka 5 km ut strax utanför Lidköping. Synintrycket av revet från havet väckte en tanke och en dröm om att en dag kunna gå ut på Vänern längs den smala landremsan. Maud har alltid tänkt att ”det kan man göra senare” och tog möjligheten för given, tills sjukdomen drabbade henne.

När möjligheten att låna en Zoom dök upp nådde situationen sin kulmen, och Maud, uppmuntrad av sin man Magnus, såg till att prova den.
”Min man är väldigt handlingskraftig och han såg till att fixa en släpvagn så att vi kunde ta oss till Hindens Rev med Zoom-båten från Fritidsbanken”, säger Maud.

Det var en tuff expedition, men med lite hjälp gick det alldeles utmärkt.
”Jag var tvungen att kliva ur Zoom-båten några gånger, och vid ett par tillfällen behövde jag hjälp för att ta mig förbi smala, steniga och branta passager, men det gick!” minns Maud. ”Jag satte Zoom-båten på ett ganska hårt prov där vid Hinden’s Reef, men den är väldigt robust och tål en hel del.”

Glädjetårar rann nerför Mauds kinder när hon kom fram.

”Jag klarade det! Jag, jag klarade det!”, utbrister Maud, tacksam över att ha kunnat skapa nya minnen utan begränsningar.

För Maud slutar inte berättelsen med att hon har uppfyllt en av sina drömmar. Nya drömmar växer fram och Maud vill ge sig ut på nya äventyr. Testa gränserna och återta sitt gamla liv.

”Jag vill bli av med de begränsningar som drabbat mig”, säger Maud. ”På grund av sjukdomen blev jag allt mer passiv, men tack vare möjligheten genom Fritidsbanken insåg jag att det inte alls var över. Det är dags att ta tillbaka livet!”